Kärleken till mig själv !!
Den största & vackraste upplevelse jag någonsin upplevt/varit med om.
Från denna dagen den 8/12 -2015 är INGEN annandag sig lik.
Mitt livspussel fortsätter & detta är enormt gripande & en sådan frihet som inte går att beskriva. Än en gång måste jag nypa mig själv i armen.
NU BÖRJAR DET; Jag visste att inom kort kommer det att komma. Det dåliga samvetet.. Det dåliga samvetet som ALLTID funnits i mitt hjärta jämt & ständigt .. Det dåliga samvetet som ALLTID kommit i första hand.. Var var JAG? Jennie... ? En känsla av glömd, gömd, besvärlig & alltid ville ha min vilja fram.. Fick jag det inte, skrek jag mig till det.. Vet ni varför? Brist på värme, kärlek , trygghet & bekräftelse .. Att känna sig sviken, ensam, osäker & otrygg... Sätter sina spår.
Imorse på väg med barnen till skolan. Jag känner tryck över bröstet, likt en hård boll som snöras åt HÅRT. Jag andas häftigare & känner ångesten komma. Det är ångest!!
Jag försöker andas djupt, bara jag lämnat barnen...Jag vet att jag ska gå min vanliga runda i skogen. Jag lämnar barnen & kör till skogen.. Den ligger en bit bort..
Jag börjar gå, musik i öronen, det är ett måste, tänker klarast & tydligast då.. Jag börjar ta tag i känslan jag bär på. Det gör ont & jag frågar mig själv. Varför gör det så ont? Är det samvetet? Nä, inte ...inte efter allt jag varit med om...
Jag har bearbetat mkt mig själv som barn.. Barnet kommer upp. Jag är jätteledsen, jag gråter, väldigt & mkt. Jag känner själv i mitt hjärta att det sipprar nästan forsar ut, det väller ut... Det känns skönt & lättar lite grann. Jag andas djupare & djupare...Försöker fånga & ta på känslan som tar så mkt energi av min uppmärksamhet.
Jag kommer till den brantaste backen i skogen, väl däruppe sätter jag mig , nä inte riktigt sätter mig, jag lutar mig bakåt mot en sten & blickar neråt.. Just då, exakt då tystnar musiken i mina öron.
Jag blickar ner för backen, längst ner i början av backen. Ser jag mig själv som liten. Jag sitter på huk, längs kanten. Jag gråter, jag är arg.
Där jag sitter finns en vattenpöl.. Mina tårar, min sorg som fullständigt rinner ur mig...Jag plockar upp en spade.. Jag öser, jag gräver länge, länge.... Det tar tid & jag måste ta i ännu mer, mer & mer...Jag står fortfarande lutad däruppe & ser ner på mig själv. Vilket frenetiskt jobb jag gör. Med hela kroppen tar jag i, länge, länge.. Jag själv som är uppe högst i backen, står med munnen stenhårt stängd & mina tänder & käkar hårt sammanpressade. Tillslut blir jag klar. Jag tar mina händer mot varandra, tar bort jord & lera. Klar! Jag (barnet) tittar upp. Jag vill upp, upp...Jag tar ngra steg, jag känner, andas, tittar & ser mig om på båda sidor.. Jag fortsätter en bit.. Jag kommer till en liten stenkant, jag står där, vinglar lite fram & tillbaka. Ska jag, ska jag inte. Jag är avvaktande, stannar till för ngra sekunder. Tar steget över & vill upp.. Jag går lite fortare & fortare.. Jag springer sista biten fram till mig.(Jag som vuxen). Jag öppnar mina armar & ger DIG all min kärlek & värme. Det fullständigt exploderar av känslor. Så magiskt.! Så fint!
Jag lägger mina armar om mig (barnet). Äntligen efter så lååångt tid av år..har jag släppt in mig själv i hjärtat. Jag öppnar en liten glugg i mitt hjärta, låser upp, likt en liten port, kryper in & lägger mig tillrätta. Jag sträcker på mig, lägger armarna sådär skönt bakom huvudet. Jag andas & känner mig väl tillfreds, mer än väl..
Hela mitt hjärta fylls av ljus! Jag fylls av ljuset & andas. Det är lugnt, skönt & behagligt.
Jag lämnar det gamla, dystra mörka träsket bakom mig. Jag har slutit fred, bekräftat & förlåtit mig själv som liten.. Det oskyldiga barnet..
Jag STARK & hel går mot ljuset.. Jag vill LEVA, Jag vill ANDAS & Jag känner mig STARK !!
Obeskrivligt, häftigaste, underbaraste känsla av frihet & kärlek jag någonsin mött. Kärleken till mig själv.
Min samtalsterapeut som jag gått hos under ett antal år. Har hjälpt mig via meditationer, healing & mindfuelness.. Mkt övningar med mina känslor som utgår ifrån att finna mitt inre. Jag har lätt att känna in & se..Hon har hela tiden sagt att det kommer att ske... Det tog tid, låååång tid av år.!! Nu ser jag mig inte som svart utan lyser av lycka ....& det känns varmt & skönt. Omringad av min egen kärlek till mig själv.
Nyckeln, ja nyckeln till mitt hjärta ... är någonstans långt bort.. Jag vill inte veta. Det ända jag vet, är att jag är där & ger mig själv den kärlek jag kan till mig själv.
Trust Your Senses !!
// Jennie