När jag var 4 år så äntrade jag isen för första gången och sen blev jag kvar där på ishockeyrinken tills jag i december 2014 skadade mig så allvarligt att jag inte kunnat spela sen dess. Jag har hela tiden älskat att träna och jag har verkligen satsat för att bli så bra som möjligt. Min dröm liksom många andras va att en dag kunna leva på ishockeyn. Jag började spela i Valdemarsvik i Östergötland där jag växte upp med min familj. Vi va ett skönt gäng som spelade från Björnligan tills U15 då vi splitttrades. Från det laget så är det idag två som fortfarande spelar ishockey. Min gamla radarpartner Jonathan Andersson som är omskolad till back i Aik. Han kom tvåa i backarnas poängliga i Hockeyallsvenskan och har tagit stora steg den här säsongen. Sen har vi Rasmus Djerf som idag spelar i Nybro i division 1 han kämpar för att ta sig vidare upp till Hockeyallsvenskan, där han tidigare varit i Oskarshamn och han har även gjort några matcher i SHL med HV 71. Mina skador började i tidig ålder jag drog av Hamstrings i samband med en fotbollsmatch när jag var 14 år. Jag hade jätte problem med en rygg när jag var 15 år osv. Jag va väldigt duktig på fotboll och och på idrott i skolan. Under ungdomsåren i Valdemarsvik öste jag och min radarpartner in poäng och framtiden såg ljus ut. Till U 16 byttte vi klubb till Vita Hästen för att utvecklas som spelare. Vi lyckades kvala in till SM och gjorde bra ifrån oss där. Jag kom även med distriktslaget, vi skulle spela Rikspucken. Då det bestämdes att TV-pucken skulle spelas ett år tidigare så fick vi spela Rikspucken istället. Jag skulle få chansen i första kedjan och skulle vara en viktig spelare. Tyvärr tacklades jag sista seriematchen och fick förmodligen någon spricka i revbenen. Jag åkte med laget men kunde endast spela några byten. Smärtan var påtaglig och det gick inte, hur mycket man en ville spela. Det var väldigt surt att missa den roliga turneringen som man hade sett fram emot sen barnsben. Jonathan kom in på Almtunas hockeygymnasium och jag blev första reserv. Mats Emanuelsson som hade huvudansvaret på Almtunas hockeygymnasium har en gedigen tränarbakgrund bakom sig där han varit fystränare , förbundskapten åt juniorlandslaget. Assisterande tränare åt Södertälje, coach åt Almtuna. Idag hjälper han bröderna Sedin med deras fys. Matchen som han och hans kollega kom för att kolla på då vann vi med 10-1 och jag gjorde 5 mål och Jonte 2 mål och 3 assist. Tyvärr ville styrelsen ha in en spelare med bakgrund från Uppland istället för mig. Jag sökte ett gäng hockeygymnasium. Det blev Grums i Värmland. Första och det enda stället jag provspelade på. Jag tänkte det här blir nog bra. Grums hade en bra tränare i förre NHL spelaren Magnus Roupe så dit bar det av. Jag gjorde 3 bra säsonger där. Hoppades på att FBK J20 skulle höra av sig. Hörde med mina tränare ifall de kunde hjälpa mig. Fick ingen vidare hjälp. Jag kände efter 3 bra säsonger i Grums där jag krigat för Örnen och visat mig träningsvillig som få skulle få någon hjälp att ta mig vidare. Tyvärr, istället fick jag ta saken i egna händer och provade på en try-out i Huddinge J20 som då spelade i J20 Superelit. Jag var riktigt taggad på säsongen och såg min chans att utvecklas och göra en bra säsong. Säsongen gick åt helvete rent utsagt. Vi vann 1 match av 22 före jul. Vi hade inget självförtroende och det drabbade en själv också. Vi bytte tränare efter jul och vi började vinna en del matcher. Fick en del förtroende från nya tränaren. I februari innan en borta match i Mora så fick jag beskedet att mina föräldrars hus brunnit ner till grunden. Jag åkte hem till dem i en 1 vecka för att sedan komma tillbaka men blev petad sista matcherna och så även i kvalet. För första gången i mitt liv så var jag petad från mitt lag . Det va tungt givetvis. Efter den säsongen så va självförtroendet inte bra och jag behövde hitta tillbaka till mitt spel. Jag vände tillbaka till Grums för att hjälpa dem tillbaka till Division 1. Det har de senaste åren kvalat ungefär 9 av 10 år sen de åkte ut Div 1,men inte lyckats gå upp. Vi fick ihop ett bra lag med en fruktansvärt bra tränare som heter Johan Pennerborn. Men vi lyckades inte ta klivet upp det året heller. Efter den säsongen så va det väldigt många som bytte klubb. Det gjorde även jag. Flyttade till Köping för att spela i deras div 2 och få en ledande roll. Startade säsongen riktigt bra. Den blev dock väldigt kort. I november så tacklades jag och stöp i isen. Det var början på ett helvete med min vänsterhöft. Jag hade tidigare 2011 gjort ett ingrepp och sen blivit helt bra i höften. Men skiten var tillbaka. Jag är ganska säker på vilka faktorer som faktiskt har gjort att jag fått så många skador genom åren och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Hur som helst så är det små marginaler som avgör om man lyckas eller inte. Nu säger jag inte att jag va en superstjärna. Men jag va helt klart talangfull och gav mitt alllt för att lyckas. Givetvis alla skador jag fått genom åren har ju gjort att chanserna för att lyckas har minskat. Efter min senaste operation där de tog bort en tumör så satsar jag på att en dag kunna spela ishockey i ett klubblag igen för det är det jag brinner för. Avslutningsvis så vill jag hylla Jonathan Andersson för hans framgångar i AIk. Vi tävlade jämt om att vara bäst när vi va mindre och hade ett grymt bra spel de åren vi spelade tillsammans. För några år sedan va man mest avundsjuk på hans framgångar. Men idag har jag mognat och tycker det är riktigt roligt för hans del och att han är värd den framgång genom hårt slit genom sin talang. "JONTETILLSHL"
Min idrottsbakgrund.
