Vasaloppet 2014
Nu var det igång, det 90:ionde Vasaloppet. Den avsmalnade startsträckan resulterade i en tidig flaskhals redan innan vägövergången, och i mitt fall flöt det på väldigt bra. Det var åkning, saxning/spring nästintill hela backen upp (har innan stått still som frimärken på varandra. Väl uppe på myrarna var det (för oss i främre delen) hårda, isiga och snabba spår. Däremot var det bara två tre stycken som användes så det blev mycket klungkörning, vilket det var under hela loppet. Något bra fäste hade jag inte, det blev mest ett springande om det behövdes. Men ett bättre glid har jag aldrig haft! Smågan och Mångsbodarna passerades, i Tänneng togs en energi-gel i förebyggande syfte inför det kommande backarna upp mit Risberg/Evertsberg. Känslan under första halvan var väldigt bra. “Det här är ju riktigt kul!:)”.
Strax efter kl.11 passerade jag Evertsberg (48 km), då med fokus på Lunbäcksbackarna innan Oxberg. Någon tanke på medalj/placering hade jag inte. Den första tröttheten kom strax innan backarna. Då var spåren borta och man åkte mer på en blandning av strösocker/smör. Med dåligt fäste blev det ett springande/stakande upp i backarna. Återhämtningen visste jag fanns där så jag vågade pressa mig till en högre puls/flås. Det var först i Oxberg jag fick besked om placering och medaljchansen. “Ni som är här nu har god chans på medalj”, sa speaken när man passerade. Samtidigt såg jag på storbilds TVn att det då passerat drygt 1900 åkare. “Jäklar, under 2000!” tänte jag.
Det var precis vad jag behövde i det läget. En kick som gjorde att man fortsatte plåga sig själv. I Oxberg (60 km) är man oftast sliten efter alla backar och tröttheten gör sig allt tydligare. I dåliga spår (på många ställen inga alls), klungkörning och ett evigt staknötande passerades Hökberg. “Nästa kontroll äntligen Eldris och då är man snart hemma”.
Ju längre fram i loppet desto mer mentalt snack med än själv blir det. 13 km kvar: “Lekeryd hem till tokeryd, det är ju ingenting” (vägen där man har åkt moppe, bil, cyklat, gått i nästan 25 års tid). “Jag orkar, jag kör för medalj, jag har guld i mun, jag närmar mig brorsans personbästa, kör nu för fan!”
Den sista biten, de 9 km från Eldris är alltid lättast men jobbigast. Huvudet vill köra för fullt, spurta ända in i mål, men kroppens alla muskler vill bara lägga sig ner och dö. Det är en kamp ända in i kaklet. Med 3 km kvar fick jag besked att medaljen var klar. “GULD!” I det ögonblicket kom det ett härligt glädjerus, nästan att tårarna rann redan där. Men nu hade jag ju placeringen att tänka på, klart jag ville under 2000. Så det blev ett fokus, ett plågande (kändes som bröstkorgen skulle sprängas) och ett fortsatt staknötande. 1km kvar, upp över älven, upp i auklandbacken, kyrkan på vänster sida, upploppsbacken och äntligen har man målet framför sig. I ett svårförklarat känslorus glider man in i mål och får medaljen hängandes runt halsen.
Det är både häftigt och konstigt hur alla känslor kommer i full kraft samtidigt. Men en sak är jag helt säker med.I maj föra året satte jag medalj och under 6 timmar som målsättning, nu har jag facit.
Tid:05:47:16
Placering: 1937
Medaljtid: 06:20