“Det 91 Vasaloppet kommer bli ett av de varmaste loppet i historien,på med solbrillorna och flytväst här ska det surfas!”
Klistret är på, nu är de bara att börja ladda!
När klockan ringde kl. 03:30 på söndagsmorgonen var det redan flera plusgrader i luften och när vi väl kom till Berga by var det stora sjöar på startgärdet. På grund av detta valde man att smalna av gärdet precis som man gjorde förra året. Man hörde både skratt och djupa suckar;
“Det är bara att blåsa upp flytvästen och tuta och köra”.
Vallningen var inte så mycket att fundera på. Det blev klister på fästet och pulver på glidet. Det viktigaste var strukturen på skidorna, så rillen kom verkligen till användning. Kvällen innan var jag orolig att jag hade lagt på för mycket klister, men det visade sig var perfekt. Jag la någon cm kortare både fram och bak.
Jag stod i mitten av startled 3 och när starten gick var det bara att följa strömmen. Fram till backen gick det fint, men efter vägövergången blev det trångt och jag upplevde att många gled/sprang förbi. Jag hamnade bland stirriga gubbar som skulle fram fortare, vilket är helt omöjligt. Svordomar hördes och stämningen var allt annat än på topp.
Väl uppe på myrarna blev det äntligen skidåkning och jag kände direkt att glidet var fint. Precis innan start började blåsan trycka på, men jag vågade inte springa ut och slå en drill. Så direkt när jag kom till Smågan blev det en paus, vilket jag absolut inte var nöjd med.
“Vilken jävla orutin Viktor!!”
Smågan passerades utan vätskeintag, jag valde istället några bitar bars från midjeväskan. Jag hade med mig mer energi än vanligt, en bars, 3 geler och 2 liquid. Jag hade som plan att ta detta regelbundet och förebyggga de riktiga energidipparna. Något jag nu efteråt är grymt nöjd med, för det har jag inte gjort så strukturerat innan.
Efter pissepausen i Smågan ökade jag tempot. Jag kände mig otroligt stark, jag skulle ikapp! Mångsbodarna passerades och då med känslan att jag hade tagit flera placeringar. I backarna ner till tänning upplevde jag ett fantastiskt glid och gled om ännu fler. Där i utförsåkningen inkaserade jag den första sockerkicken i form av gel. Nu var jag laddad för Risbergsbackarna, vilket brukar vara en sträcka där första tröttheten kryper på. Men jag trampade på fint uppför backarna.
“Tryck, glid, tryck, glid, tryck, glid, stolt hållning och åk avslappnat”. Jag kände mig som Anders Södergren.
Några snabba koppar i Risberg och vidare mot Vasaloppets hälft. Kände mig oförskämt pigg och hängde med bra i den snabba klungan. När vi passerade Evertsbergssjön och körde in bredvid vägen blev det bara 3 spår vilket ledde till en lång stor klunga ända till Evertsberg. Det var först här jag såg min placering live under loppet. Klockan var strax efter 11 så jämfört med förra året låg jag efter tidsmässigt. Men placeringsmässigt blev det en kick, 1636 åkare passerade.
“Gött, jag krigar mot mitt mål!”.
Efter Evertsberg är det mycket utförsåkning, perfekt ställe för att pilla i midjeväskan och få i sig någon form av energi innan Vasslan och Lundbäcksbacken. Jag frästade till det med den andra raketgelen, med smak apelsin. Vägundergången och sockersnö som vanligt. Vasslan passerades och Lundbäcksbacken diagonalades upp i vänsterspåret. Och här tog jag placeringar, vilket jag faktiskt brukar göra.
“Var det bara detta som var Lundbäcksbacken, är det inte mer?”.
Med go känsla lämnade jag den tanken och närmade mig Oxberg. Där hade jag en Liquid redo, plus att jag tog en buljong och en kopp vatten (härlig blandning för magen?). Storbilds TV:n från förra året var inte där så jag kunde inte se min placering. Däremot hörde jag att täten var i Moraparken och var på väg i mål. Då förstod jag att medaljtiden skulle vara runt 6 timmar, vilket naturligtvis var ett mål i sig.
Fortsatte kriga med topp 1200 i sikte. Låg i vänsterspår med flera andra kanoner, vilket är riktigt skönt när man jagar placeringar. Precis innan Hökberg dök storbilds tv:n upp, placering 1395. Jag var fortfarande med i matchen.
Efter Hökberg fick jag min första riktiga dipp. Bröstkorgen började krampa och jag kunde inte forschera lika hårt som tidigare. Istället för att jaga placeringar började jag istället fokusera på att inte tappa. Så jag la mig i rygg på några andra åkare och så fort någon åkte förbi så tog jag rygg på den istället. Men jag gjorde inga egna initiativ.
"Nu är det bara snart Eldris kvar sen är vi nästan hemma. 14 kilometer, Vireda by-Lekeryd-Tokeryd kör för fan!”.
Välkommen till Eldris, Vasaloppets skönaste portal efter målgången. 9 kilometer kvar till Mora. De lättaste men också de jobbigaste kilometerna i loppet. Jag fortsatte fokusera rygg men det blev automatiskt att vi ökade tempot.
“Vi kör för medalj, den klarar vi” blev snacket bland åkarna. Jag hann till och med småprata med en trevlig åkare och vi konsterade att årets lopp var i de tuffaste laget. Vid 3 kilometersskylten kände jag att flera åkare började komma bakifrån så då kom tävlingsjäveln fram i mig.
“Här ska inga förbi!”.
Campingen passerades i de mörka, smutsiga spåren. Backen över älven och backen upp mot klockstapeln sprintade jag upp. Tog 2 -3 gubbar redan där. Vek in på det långa upploppet, tog högerspåret närmast publiken. Hittade de sista krafterna och gjorde en jäkla spurt. Sprutade om 10-12 åkare och vid mållinjen bjöd jag på målgest och en klassisk fällning.
Förra året grät jag av glädje, i år var jag bara tom och oviss. Jag hade ingen aning om tid/placering. Jag visste bara att medaljen skulle hängas runt halsen, och den smakade guld även i år.
Det var först i omklädningsrummet när jag satte igång mobilen jag fattade hur det hade gått. Då fick jag en sms-rapport från brorsan.
I maj förra året satte jag upp en målsättning att komma topp 1200. Den missade jag tyvärr med 99 mann. Men att försvara medaljen i detta föret är absolut ett plus jag tar med mig. Viktigt att understryka och något jag också tar med mig från loppet är att jag tog över 1070 placeringar mellan Smågan och mål.
Efter den kalla ölen i omklädningsrummet kände jag mig ändå rätt nöjd. Nu är det vår!!
Placering: 1299
Tid: 5:54:29
Medaljtid: 6:02